lördag 30 juli 2011

Förbannad eller död?

Hörde "Oförnuft och känsla" på SverigesRadio.se idag. Leif GW Persson och Erik Lallerstedt pratade om vännen Jan Stenbecks matmissbruk, som de är övertygade ledde fram till hans död.

De och många andra i Jans närhet var oroliga för hans ätande och drickande. De beskrev också hur han mot slutet gick upp så mycket i vikt att han skämdes för att gå ut, och istället isolerade sig.

Det var slående hur mycket deras historia liknar den kring många andra drogmissbrukare, som ofta är mindre lyckade individer i samhällets ögon än Jan Stenbeck.

Jag tänker särskilt på hur de beskrev att många var oroliga, men att man inte vågade säga något till honom "för då blev han förbannad", "man ville inte reta upp honom", "man kan tänka sig att han inte blir överlycklig av att höra det".

Precis samma mekanismer gör att många missbrukare får gå för långt i sitt missbruk, innan de får den hjälp de behöver. Vi runtomkring vågar inte säga ifrån, vågar inte se till att de får stöd och hjälp. För vi vågar/vill inte se dem arga, ledsna, besvikna, plågade. Lättare då för stunden att låta dem fortsätta med sitt missbruk, och hoppas att de själva kommer till insikt utan att jag behöver reta upp honom/henne.

Många ungdomar jag träffat som har tagit sig ur ett drogberoende, berättar att den viktigaste anledningen var att de hade någon förälder, anhörig eller behandlare som orkade stå kvar, tro på dem, förvänta sig drogfrihet - och ta en massa skit, ilska och förolämpningar från den unga de försökte hjälpa.

De flesta beroenden handlar helt eller delvis om att hålla jobbiga känslor i schack. När någon utmanar den strategin kommer dessa känslor upp. Om de riktas mot dig som vill hjälpa, kan du vara stolt över att du anses trygg nog att rikta dem mot, och glad att personen inte vänder dem inåt mot sig själv.



Lyssna: Sommar 2011: Oförnuft och känsla

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar