Jag fastnar för en bifigur i en av historierna. Mats heter han. Välbeställd egen företagare som använder kokain som festdrog, och inte verkar få några problem med det.
Han har kul. Han bjuder vänner som får kul. Han festar med kändisar som knarkar och har kul.
En av de han vill ha kul med är särbon Kristina, ensamstående mamma som gillar att vara busig. Efter lite, väldigt lite, övettalning testar hon med honom en lina, hennes första illegala drog.
Lyckoruset, närvarokänslan, deckaren hon kände, allt det bidrog till att hon nästan genast utvecklade ett beroende som hon fick allt svårare att kontrollera.
Hennes dotter märkte att hon blev frånvarande och märklig, men förstod inte vad det var.
Det tog Kristina 15 år att komma ur beroendet, större delen av hennes dotters barndom. Hon är nu drogfri och hennes dotter har förlåtit henne.
Mats hörde till alla de som säger sig ha koll på sitt knarkande, och som faktiskt har det. Åtminstone tillräcklig koll för att kunna upprätthålla ett arbetsliv och ett någorlunda schysst socialt liv.
Men tillräckligt dålig koll för att förstå att han genom sitt bruk och sin langning sätter två andra personer i en taskig sits.
Många resonerar som Mats. Jag kan hantera det. Jag njuter av det. Varför skulle jag då behöva låta bli?
Ja, till exempel för att du är en människa bland andra människor. Du vet inte vem i din omgivning som har missbrukstendenser och åker dit. Delvis för att du med ditt bruk gör det mer tillgängligt.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar